Kategorier
Bli Fadder

För att driva skolan behöver vi fler faddrar. För endast 100 kr/mån kan du hjäpa en flicka att få utbildning till sömmerska.

Läget vid skolan

Volontäruppdrag i Odari Nepal 23/10 till 4/12 2011 Deltagare: Hans Suneson och Hem Mathiasson

Den 23/10 flyger vi med Qatar airways först till Doa och sedan till Katmandu i Nepal. Resan går perfekt, och Temba Lama möter upp på flygplatsen och lotsar oss till vårt hotell. Pga. En festival som är på gång (ljusfesten) måste vi stanna 3 nätter i Katmandu. 27/10 startar vi kl. 0400 ut till busstationen som vi sedan lämnar kl 0610. De ca 30 mil till Odari tar 12 tim. en inspirerande upplevelse bland väldigt mycket folk höns och getter. Väl framme blir vi mycket väl mottagna av skolans kock Tenzing och sylärarinnan Sunita, dom har dukat fram god mat och kalla pilsner, livet leker. Sedan installeras vi i gästrummet som har eget badrum, mycket lyxigt, efter div. reparationer och förbättringar kunde vi till och med använda alla fasiliteter.

28/10 böjar vårt uppdrag på riktigt. Vi gör en runda på hela skolan för att skaffa oss en  uppfattning om var vi skall börja och beslutar att de elektriska installationer är i ett  akut behov av en kärleksfull hand. Vi konstaterar snabbt att vi inte har samma kvalitet  på utrustningen som i Sverige, vilket vi inte heller hade väntat. Vi kämpar på efter  bästa förmåga, och med dom MYCKET begränsade resurser vi har. Så efter  3-4 dagar  ser allting riktigt anständigt ut samtliga 20 symaskiner går att använda, när vi kom var  6 st. oanvändbara, och ledningsdragningen till alla maskiner var mycket bristfälliga,  kontakter på golvet söndertrampade och en del andra små obetydliga detaljer som att  jordning till all elutrustning är bortklippt eller ej kopplad. Men Hans och jag hänger  inte upp på sådana små detaljer och snart är allt godkänt och klart.

Snart kommer flickorna, så nu är det brått att laga sängarna, som håller på att ramla ihop, det är dock ett enkelt uppdrag för  Hans och mig, då vi knappt har material att laga med, inga borrmaskiner och annan lyxutrustning. Vi har dock en bra skruvmejsel som vi borrar hål med, och en bågfil så att vi kan såga spår i skruvarna, vilket fabriken har glömt i dom flesta fall. Efter ett antal dagar har vi lagat 18 sängar till brukbart skick det är inte vackert men mycket speciellt.

Sedan har vi flickornas våtutrymme inga tvålkoppar krokar att hänga kläder på är uppsatta det går fint att fixa, det är ju bara betongväggar, men är man bara tillräkligt ihärdig med skruvmejseln och hammaren har man snart ett hål och med lite plast och trä har man en fin plugg, om sedan de Nepalesiska skruv inte rostar för snabbt hänger det säkert kvar än.

Vi har även sett till att samtliga cyklar har fått nya pedaler, sadlar, stödben, kedjeskydd, i vissa fall däck och slang så nu går de att använda igen. Som kronan på verket konstruerade Hans och jag Nepals första cykelställ som den lokala smed svetsade ihop med stor framgång, tänk så bra det kan bli när man tänker.

Hela köket fick sig en genomgång, dock är det i rätt så dåligt skick, men numera hänger luckorna på plats och det ser helt ut, framtida önskemål är evt. Nya bänkskivor, och glas i fönstren. Vi fixade även ytterbelysningen utanför köket, samt husets vattenpump, som dock är mycket gammal ( från skolan var ny ) en ny bör inhandlas i preventivt syfte.
Vi har förskönat matsal med lite saker på väggarna, så även andra lokaliteter i skolan.Vi har ramat in en världskarta och hängt på väggen utanför matsalen till flickornas stora förtjusning.

Samtliga fönster och dörrar är genomgångna med mer eller mindre framgångsrikt  resultat, vi har flyttat fönsterhaspar så att påverkan på fönstren blir mindre när det blåser, under förutsättningen att haspen används. Vi har fixat fönstervred för mer effektiv stängning, och för att rätta till sneda bågar. Vi har med små träbitar skruvat ihop fönstren som var helt knäckta, och rekommenderat skolans rektor att köpa glas till dom fönster som det fattas glas i.

Hans och jag har även målat en ganska stor del av dom mest utsatta ytor vilket förbättrade skolans utseende jättemycket, dock bör man snart se till att övriga ytor får samma behandling, då det är ett ganska stort jobb att borsta av väggarna när dom är så svarta som en del av dom var som Hans och jag målade.

I denna korta sammanfattning har jag säkert glömt en del, men en del som jag inte gärna glömmer är den sociala del av vår närvaro på skolan, vi har deltagit i flickornas dagliga liv, vi har till deras stora förvåning jobbat från morgon till kväll för att förbättra livet för dom, vilket flickorna i ord har utryckt sin tacksamhet för, dom är så stolta över sin skola, och enbart det gör att dom känner sig mera säkra när dom lämnar skolans område.

Hans och jag lämnade skolan med stor vånda efter mer än en månad på plats, men även en stolthet över det jobb vi lämnade bakom oss.

Slutligen vill jag tacka Dig Hans för att Du stod ut med mig, jag vet att jag är en krävande jäkel. TACK

Vid denna handling  Hem Mathiasson

Spännande besök i Nepal

Skrivet av Bo Sigeback.

Anette Axelsson och jag gjorde lite annorlunda den här gången. Billigaste färdvägen gick från Köpenhamn via Moskva till New Delhi. Vi ville också undvika den riskfyllda bussresan mellan Kathmandu och Skolan i Odari, så istället åkte vi tåg från New Dehli, genom norra Indien via Agra till Gorakhpur. Därifrån åkte vi över gränsen till Odari, som bara ligger 25 km från därifrån. Det blev avsevärt mycket billigare, men tog nästan tre dygn.

Det första intrycket jag fick av Indien var; massor av människor, överallt. Det andra intrycket var alla de färgstarka plaggen som kvinnorna bär. Det tredje är att man kastar allt, som inte behövs just för tillfället,  på marken. Sen märker man att mycket av det som kastas, faktiskt plockas upp av andra, förr eller senare. Men det ser mycket skräpigt ut under tiden.

Agra

Första stopp var Agra, 20 mil söder om New Delhi. Vi ville se Taj Mahal och övernattade på ett enkelt hotell, bara 600 meter från Taj Mahal. Vill ni åka hit? Taj Plaza är namnet och vi betalade 119 SEK vardera för våra rum. Verkligt fyndpris! Vi åkte cykeltaxi till Taj Mahal. Vi försökte gå men fick hela tiden erbjudanden från dessa unga män som ville föra oss till Taj Mahal. Det är för övrigt förbjudet att köra bil i närheten då byggnaden anses ta skada av luftföroreningarna. Det var en skön upplevelse och vi hade en pratsam förare som ville binda oss till flera utflykter nästa dag.

Taj Mahal

Taj Mahal byggdes av en stormogul under 1600-talet. Här gav han sin favorithustru den sista vilan. Huvudbyggnaden anses vara ett av världens sju underverk och det är lätt att förstå. Runt om finns fyra ingångar som är nästan lika fina men med skillnaden att de är byggda i rött tegel. Besökarna var många, men fler än 90% var indier. Vi väckte uppmärksamhet och fick många frågor vid besöket. Indierna ville fotografera sig tillsammans med oss, vilket vi naturligtvis ställde upp på. Man tassar runt barfota runt huvudbyggnaden, men ändå tycks alla hitta sina skor vid utgången.

Efter en sagolikt god kycklingrätt åkte vi till hotellet för att leta rätt på Anettes bagage som försvann i Moskva. Hon fick svaret att det kunde skicka den till Kathmandu. Men dit skulle vi komma om drygt 10 dagar! Det dög ju inte. Där fanns massor av pärmar om skolan. Vi tjatade, bönade och bad men fick inget besked den här dan. Kanske den kunde komma till Agra med bil imorgon innan vi skulle åka vidare med tåget? Anette sov oroligt under natten. Hon var inte ensam på hotellrummet. Det prasslade någonstans vid gardinen. Det visade sig att en mus kommit in genom fönstret för att dricka vatten på badrumsgolvet. Men det såg hon först på morgonen då hon överraskade musen vid golvbrunnen.

Bagaget återfunnet så vi kan fortsätta mot Nepal

Efter en god frukost på hotellets takrestaurang, med utsikt mot Taj Mahal, tog Anette ny kontakt med flygplatsen i New Delhi. Bra besked; väskan skulle komma till militärflygfältet utanför Agra under eftermiddagen. Så blev det! Vi hämtade väskan.

Med taxi kom vi till stationen, men tåget var försenat nästan två timmar. För ett tiotal år sen kunde vi sagt; det händer inte i Sverige! Förseningen gjorde att vi kom i kontakt med de andra som väntade. Ingen tycktes vare sig överraskad eller ledsen. Tåget kom så småningom och vi hittade våra bäddar i en kupé för sex personer. Rena lakan på en 60 centimeter bred bårliknande säng. Det hindrade inte att vi kom fram utvilade till Gorakhpur efter 16 timmars resa. Ändå hade vi bara åkt drygt 80 mil.

Flickorna var reserverade när vi möttes första gången. Jämför gärna med allra sista bilden i artikeln

Efter en timmes väntan på att jeepen skulle bli fylld (överfylld) så kördes vi norrut av en mycket stressad förare som under den två timmar långa resan tutade var femte sekund, oavsett om det behövdes eller ej. Vi kom fram till gränsen i mörkret och några tiotal bärare kämpade om att få bära våra väskor över gränsen till en annan bil. Vi kunde inte annat än passivt se på. Vi köpte visum för Nepal innan vi reste vidare i natten. Nepal hade strömavbrott så det var kolmörkt utanför bilen. I Butwal väntade våra värdar, Temba Lama och Sonam Sherpa. De tog oss fram till skolan i en annan taxi. På skolan mötte eleverna med blommor och välkomstkramar. Trötta, somnade vi omgående.

Mötet med de nya eleverna på skolan

Vi vaknade av gong-gongen mot gasolflaskan. På väg mot frukostbordet hälsades vi välkomna av några elever som nyfiket granskade oss. Vi skulle stanna en vecka på skolan. Efter frukosten bekantade vi oss med flickorna och personalen. Sonam Sherpa har blivit rektor och en ny sylärare har anställts. Han heter Ram och kommer från bergstrakterna. Vi mötte Doma som enligt Temba bor i ”sista byn i Nepal”, alltså väldigt långt bort och på hög höjd. Hon var väldigt blyg men ville ändå fotograferas vid sidan om mig.

Hemmaboende elever anländer

Drygt hälften av de 50 eleverna bor och lever i skolan. De andra har mindre än en timmes cykelfärd hem och kommer strax före klockan 9 på morgonen. Cyklarna parkeras prydligt varpå de antecknar sin ankomst i loggboken. När alla har anlänt reglas grindarna och de samlas i grupper för att hälsa på varandra. Några sätter sig ner i väntan på gong-gongen från gasflaskan.

Undervisningen tar sin början

Eleverna samlas i mitten av skolgården och ställer sig på tre led. De tänjer på kroppen, utövar några Yoga-övningar samt sjunger nationalsången innan de delar upp sig på två täter. Den ena går till lektionssalarna där de undervisas i engelska och mate-matik. Rektorn, Sonam Sherpa, är ansvarig för den under-visningen. Idag presenterar vi svenska besökare oss för eleverna. I klassrummet finns en whiteboardtavla och några datorer.

Andra halvan går till sysalen

I sysalen råder full aktivitet. Sömnad är ju huvudämnet. Där finns både fottrampade symaskiner och eldrivna. Målet är att de skall kunna göra egna mönster, rita och skära till och sy plaggen som till huvudsak är tradition-ella kläder. I syrummet finns tre lärare till de 25 eleverna. Prem, som jobbat på skolan några år, lämnar skolan om någon vecka. Han har fått annat jobb i Kathmandu. Ledningen söker en ersättare bland fjorårets elever.

Trots att det finns fina bord för tillskärning vill eleverna sitta på golvet och jobba.

Anette fotar flitigt. Eleverna är nyfikna på resultatet. Hur ser jag ut? Snart är en stor grupp samlad kring Anette. Det blir många fniss och igenkännande. Redan andra dagen får vi fin kontakt med eleverna.

Vi åker till platsen där Buddha föddes

Anette har, i Jönköping/Huskvarna, sålt  plagg från Nepal . Vinsten från försäljningen är inväxlad i dollars. Hon har beslutat att bjuda eleverna på en resa till Lumbini. Elever och lärare uppskattar initiativet och visar sin glädje genom att genast klä sig extra fina och laga mat för picnic. Temba hyr en buss och i/uppe på taket åker alla skolans personal och elever. Maten lastas in i bagaget. Långsamt beger vi oss till Lumbini. Vi besöker ett fint tempel. Ett besök i Lumbini är mycket betydelsefullt för nepaleserna. Kan jämföras med en muslims resa till Mekka. Det märks på eleverna. De är både imponerade och lyckliga. Flera av dem har aldrig tidigare varit här.

Dags för Picnic

Maten lastas av. Grytorna och hinken ställs på plats och vi köar för att få vår beskärda del. Sen sättervi oss i en cirkel. Det är national-rätten som serveras; ris, linssoppa med lite grönsaker och för dem som vill, kycklinghalsar från den röda hinken. Det smakar bra och alla äter fort. Efter fem minuter är det klart och vi tar plats i/på bussen och åker till nästa tempel.

Lumbini har många tempel. Varje nation lär ha fått tillåtelse att bygga sitt buddist-temel. Jag såg minst 15. Här skall också byggas flera hotell. Det finns redan restauranger och bostäder. Jag tror inte att det finns säkra bevis för att Buddha verkligen föddes här men många vallfärdar hit.

Vi besöker tempel efter tempel. Jag tycker det gyllene från Myanmar är finast av dem alla. Efter ett par timmar har vi också sett platsen där Buddha föddes och alla är nöjda. Vi hoppar in i bussen och på hemvägen stoppar polisen oss. Man får, inte ens i Nepal, åka på taket. Det blir alldeles fullpackat inne i bussen. Men efter ett stopp i grannstaden för tyginköp så når vi skolan innan det blir mörkt.

Tillbaka i Odari

Vi får besök av tre av förra årets elever, Shanta, Bimala och Sunita. De har rest lång väg för att träffa oss och det blir ett rörande återseende. Vi bestämmer oss för att besöka en annan av deras skolkamrater. Hon jobbar i en syatelje bara ett par hundra metar från skolan. Men först stannar vi till vid en folksamling. En ung informatör berättar om ormar. Han har en plastorm och en levande. Det är svårt att komma fram men jag får en bild. I bildens underkant syns den levande ormen. Det finns många giftiga ormar så det är viktigt att veta hur man skyddar sig.

Hon är bäst utbildad i ateljen

Lite längre bort ser vi syateljen. Ägarinnan berättar att hon själv inte är så duktig att sy utan förlitar sig på Dilmayas förmåga. Hon var elev vid skolan 2008-2010. Här finns också en praktikant som lär sig av Dilmaya, som ser så stolt ut när ägarinnan berättar om hur det fungerar i ateljen. Gissa om vi blir glada. Utbildningen har resulterat i ännu ett jobb. De tre skolkamraterna blir också glada av att se ateljen.

Avslutning med dans och sång

Sista kvällen på skolan blir det tävling med ballonger som Anette har med sig. Många har hört talas om tävlingen vi hade förra året. Syläraren Ram sätter sig bland tjejerna och spelar rytmiskt på trumman han har i knät. Det blir en fin avslutning på besöket i skolan. Det är hög stämning och ingen dricker annat än vatten för att förfriska sig.

På morgonen är det dags att ta farväl av personal och elever. ”Att skiljas är att dö lite grann”, ja så kändes det just då men jag hoppas att de alla får en bra framtid och Lions arbete hjälper dem på vägen. Tack alla ni som på olika sätt ger stöd åt LWSTC!

Vi hälsar på före detta elever

Det är minst lika spännande att se vad som hänt med före detta elever. Vi cyklade först iväg för att träffa Basanta som var elev 2007-2009. Det fanns ingen exakt adress, men vi frågade oss fram ett par gånger och slutligen mötte vi en ung kvinna som känner till Basanta. ”Hon bor kanske 3-4 km härifrån”, sa vår vägvisare som, istället för att köra med varor till morbrors butik, tog täten på sin cykel mot en by långt ut på landsbygden. Hon frågade både här och där och tills sist hittade vi rätt. Vi tackade henne för vänligheten och hälsades välkomna i Basantas hem. Hon var ute på ett ärende men folket i huset bekräftade att vi kommit rätt. Vi visades runt, både ute och inne. Och där stod symaskinen. Hon syr kläder åt släktingar, vänner och grannar och på det tjänar hon lite pengar. Man får ungefär 15 kronor i ”sylön” för en kvinnor-dress. Som jämförelse; en lärare på landsbygden tjänar cirka 500 – 1000 kr i månaden. Märkligt nog så får sömmerskan i Kathmandu bara cirka 9 kr för att sy motsvarande dress! Landsbygden är mycket tätbefolkad. Nepals yta är en fjärdedel av Sveriges och det bor 29 miljoner i landet. De norra delarna är bara fjäll. Vi tittar oss runt och konstaterar att köket är mycket enkelt. Det är ungefär som en stor konservburk med tre ben. Man eldar med torkade ”kobläddor” eller vedpinnar. Vattenbuffeln bor vägg i vägg med köket och utanför finns trädgården och intill den har man grävt ur en stor damm. Där har de fiskodling för att dryga ut kosten. Det är mycket välskött trädgårdsland, helt utan ogräs.

På gaveln hos vattenbufflen sitter kobläddorna på tork. Getterna vilar i halmen. Utan att veta hur vi hade det på 1800-talet hemma i Sverige så tror jag det här är jämförbart. Det är 25 grader varmt men ändå ser vi inte en fluga. Skönt! Det luktar inte heller illa. Tempot är lugnt och stillsamt. Vi erbjuds att ta några bilder inomhus igen.

I hörnet av ett rum ligger tre mycket tummade resväskor. Här ryms nästan allt utom det dom har på sig. Tänk att kunna packa väskan och flytta på ett par minuter. Ändå får man med sig allt. Det är inte precis den värld som väntar när vi kommer hem till Sverige. Ändå möts vi av varma leenden från vänliga och nyfikna människor. Här är mycket välstädat, enkelt, men prydligt.

Här finns inga äldreboende. Gammelmormor kommer långsamt gående och hälsar nyfiket på oss. Vi representerar skolan där Basanta lärt sig sy. Allt är väl. Vi tackar för besöket och ber dem hälsa till Basanta.

Jag hälsar på hos min f.d. fadderflicka

Tara slutade skolan i höstas. I samband med avslutningen fick jag bilder från Temba. Då fick jag syn på en röd ”tikka” i pannan på Tara. Hon var helt plötsligt gift!? Jo så var det. Hur hade det gått till? Tara bjöd in mig till sitt nya hem, ungefär 15 km från skolan. Hon berättade att hennes mamma och syster valt en en lämplig, lite äldre man som hon skulle gifta sig med. Allt var förberett när Tara, bara 3 dagar före bröllopet, försvann. Hon vílle inte gifta sig med den utvalde mannen. I hemlighet var hon kär i en ung snygg man. Tro det eller ej. När jag kom till deras hem så var det tillsammans med den yngre mannen hon bodde och de var gifta. Hon valde själv den hon skulle gifta sig med. Det anses omöjligt. De bor hos hennes mans föräldrar och har en egen bostad där. Där finns hennes lilla syatelje. På vägen hem från hennes bostad, hälsade vi på en av Taras skolkamrater från LWSTC. Pabitra fick en symaskin av faddrarna och har en egen liten syateljé i mammas hus.

Reser till Pokhara för att träffa fler elever

Det är knappt 20 mil mellan skolan och Pokhara. Ändå tar det en hel dag att ta sig dit med ”folkbussen”. Den såg skraltig men hade en dragvillig dieselmotor och avgasbroms, vilket sparade de ordinarie bromsarna. Ändå hade vi en snittfart på bara 25 km/h. Men det är bäst så, det är branta stup längs vägen och ibland måste man stanna för att kunna möta ett annat brett fordon. Benutrymmet är gjort för ”den som är 1 och 60 lång och som väger max 55 kg”. Men med god vilja så går det naturligtvis att få plats med min lekamen också.

När vi installerat oss på hotellet så tar vi en promenad i solnedgången. Pokhara ligger på knappt 1000 meters höjd och på avstånd ser man Anapurna-massivet med toppar över 7000 meter höga. Det är rent och snyggt, till skillnad från Kathmandu, och här finns en sjö. Det finns bara något 10-tal riktiga sjöar i Nepal. Nästa dag besöker vi några elever från 2007-2009. Den första eleven,Man Kumari, bor i ett verkligt slumområde hos mamma och fyra syskon. De är riktigt fattiga men ändå går Man Kumari i skolan på förmiddagsskiftet (klockan 6-12) och hjälper sedan till hemma. Hon fyller snart 20 och vill fullfölja sitt 12 år i skolan. Vilka ambitioner de har, trots sin fattigdom. Hon har ingen symaskin så vi lovar fixa en maskin så snart som möjligt. Med en symaskin skulle hon kunna bidra till familjens försörjning. Hon berättar med glädje om tiden vid syskolan i Odari och visar sitt ben. På sommaren biter insekterna så illa att det blir infekterade sår som tar månader att läka. Vi träffar också hennes kompis, Sun Kumari, som har en egen syateljé i samma område. Hyllorna är välfyllda och vi köper vardera ett tygset att ta med hem till Sverige. Hon var skolkamrat med Man Kumari i Odari. Nu tjänar hon egna pengar och det är med stor stolthet hon visar oss runt. Vi går med Man Kumari och Sun Kumari till en annan skolkamrat som brutit armen. På vägen dit möter vi en man som kanske har ett av världens tyngsta jobb. Från, den just nu nästan torrlagda, flodbädden bär han 60 säckar våt sand till en lastbil som står 50 meter högre upp. Det är ungefär 300 meter dit. Bär han 60 säckar om dan så tjänar han 100 kronor på en hel dag (1,65 kr per säck!). Vi ser inga flashiga GYM i närheten! Ingen skulle orka gå dit efter arbetsdan, eller hur? När vi lämnat den tredje eleven, som är på bättringsvägen, så tar vi lokalbussen till hotellet.

Men utanför hotellet väntar en skoputsare. Normalt när jag stöter på en skoputsare så brukar jag hävda att jag kan putsa själv. Men så tänker jag på våra elever som mödosamt syr ett plagg och får en liten slant som kan betyda så mycket för familjens försörjning. Här sitter en man som vill göra en tjänst åt mig. Jag tackar för hans erbjudande och får skorna välputsade. Han får dubbelt (9 kr) mot vad han begär och vi är båda nöjda. Temba vill att jag skall se Gorkha-arméernas muséum i Pokhara. Jag får en kunnig guide som varit livvakt åt en brittsk general i deras Gorkha-förband under 2. världskriget. De tjänstgjorde tillsammans i Burma. När han får veta att jag tjänstgjorde  som kompanichef i Bosnien under inbördeskriget så blir vår kommunikation ännu livligare. Vi har många gemensamma nämnare. Han säljer ett märke med deras symbol (korslagda knivar) till mig som han fäster på min skjorta. Han vill ta att vi skall ta en bild och hämtar ett nummer av ”Gorkhatidningen” där han själv finns på omslaget. Ett trevligt minne!

Maten i Nepal

Nationalrätten är Dal Bath (linser + ris) och man saknar inte humor i landet, åtminstone inte bland dem som broderar t-shirts. De flesta broderier gör ”på fri hand i symaskinen”, ofta med fint resultat. Därför kan man beställa sin egen logo ena dan och hämta tröjan nästa. Vi såg många spännande exempel. Mc Donalds står inte så högt i kurs där. Vi såg inte en enda restaurang, faktiskt. Men varumärket är känt, liksom ”vad som kommer ut av den maten”.

Såväl i sydligaste delen av landet, som i Pokharadalen och Kathmandudalen finns bördiga jordar. På sluttningarna däremellan finns fantastiska terrassodlingar där riset växer. Bevattningen sker via sinnrika diken och kanaler. På sommaren kommer enorma monsun-regn och när snö-smält-ningen tar fart så fylls också floderna. Man kan få upp till tre skördar per år och de använder nästan bara naturgödsel. Ändå blir produkterna så här fina.

Men befolkningen växer snabbt och ofta bygger man på bördig mark. Även många terrassodlingar försvinner efter hand vilket gör att försörjningen blir allt svårare.

Vi fort-sätter mot huvud-stan

Temba har bokat en turist-buss för resan till Kathmandu. Det är lite mera plats, bagaget på taket och en snitt-hastighet på 25 km/h. Vägarna är det som begränsar körningen, inte fordonen. Vi kör ändå mellan två av de tre största städerna i landet. Vi åker med en liten taxi till Tibet Guesthouse, mitt i gamla stan. Där känner vi oss hemma. Efter en natts sömn i annexet så blir vi bjudna till två unga nepaleser. Bivek, som Anette känner sedan nästan 10 år tillbaka har vuxit upp till en tjusig ung man som studerar på ett bra college. De har ett mycket modernt laboratorium och studierektorn visar oss runt. Bivek har fått stöd av Namaste Nepal i Sverige under sin uppväxt. Nu vill han att vi agerar som hans fadderföräldrar vid skolbesöket. Bivek (till höger på bilden med röd slips)  konstaterar, med trolig stolthet, att vi sköter oss bra i rollen. Sedan bjuder han och hans kusin (syster till min fadderflicka Tara) på middag i studentbostadens trädgård. Tulsa är elev på en skönhetssalong i stan.

Vi åker till möte med LWSTC styrelse

Styrelsen har bjudit in oss att åka upp i bergen (på samma höjd som Kebnekaise) för att titta på en tomt de köpt i syfte att eventuellt starta ett nytt projekt. Färden går på skumpiga och smala vägar i en finfin Toyota Landcruiser. Det är nationalhelgdag. Just den här dan får man dricka sprit, röka hasch (jo!) och barnen får busa som vid vår påsk. Därför blir vi stoppade i ett trettiotal vägspärrar. Barnen kräver vägtull och vi betalar, hela tiden. I den sista finns det ungdomar i 18-20-årsåldern som ”både dricker och röker på”. Vi vägrar betala men får till sist ge oss. Trots att byäldsten försöker hjälpa oss så är respekten alltför stor för dessa ungdomar som helt missförstått att det bara är barn som får busa. Det var en märklig upplevelse där man till vardags knappast ser någon alls som röker och ingen som dricker. När vi inte kommer längre så blir det trekking upp till kullen. Vi tittar på den fina utsikten och sen bjuder styrelsen på lunch. Vi har verkligen ett gott samarbete och stämningen är uppsluppen. På vägen hem trängs vi åter i bilen och blir stoppade i samma vägspärrar utom den vuxna. De har kanske förstått att de gjorde tokigt?

Möte med förra årets elever

Vi bestämde inför den här resan att möten med tidigare elever är viktiga. Det är svårt att resa runt i hela detta stora land med dåligt vägnät. Till vissa byar kan det ta 3 dagar att komma. I Kathmandu besökte vi tre tidigare elever. Först hittade vi Mingma och Chhondi och återseendet var underbart att få uppleva. Vi fick väldigt bra kontakt med dem förra året och nu har de egen ateljé i huvudstan. De är bergsflickor från början. Vi köpte två nattlinnen av dem. Ja, inte för eget bruk (åtminstone inte för mig). De betalar 350 kr i hyra och tjänar cirka 9 kronor per plagg de syr. De begärde 45 kr för nattlinnet och vi gav 90 (dåliga på att pruta).

Via Facebook har jag kontakt med Usha som var skolkamrat med bergsflickorna förra året. Hon ville träffa oss så vi tog en taxi till lyxhotellet Shang-Ri-La. Intill finns studion där hon jobbar. Hon har haft jobbet någon månad och i området finns många ambassader. Ägarinnan berättar att det kommer många kunder därifrån. Efter besöket bjuder vi Usha på lunch rakt över gatan. Hon beställer några typiska specialiteter och när vi är färdiga fixar hon en taxi åt oss. Vi tycker Usha har alldeles för dåligt betalt, 200 kr/månad och hoppas att Temba kan påverka detta. Lite senare ringer Usha igen. Hon vill träffa oss på hotellet. Vi väntar men först när det är riktigt mörkt, kommer hon, men inte ensam. Hennes moster är med. Moster studerar till journalist och jobbar redan åt utländska företag. Vi blir förvånade när hon säger att hon vill ha monarkin tillbaka. Det kanske finns en poäng i det. Vi får se. Hon imponerade med sitt kunnande. När vi fikat så åkte de hem på mosters scooter. Vilka kvinnor!

Vi tar farväl och åker hem

Den här varma bilden från LWSTC får avsluta bildserien. Vi har vunnit flickornas förtroende och de vårt. Vi önskar dem en bra fortsättning på livet

Dagen kommer då vi reser hem. Temba kommer till hotellet och vi tar farväl. Han är ett stort stöd för hela verksamheten och är verkligen ideell. Det är alltid lika givande att möta styrelsemedlemmarna. Det var härligt att få träffa f.d. elever. Tänk att 80% av dem vi mötte har jobb eller egen syateljé. Men mina tankar far ändå tillbaka till LWSTC och de härliga stunder vi hade på skolan. Tack Anette för ditt engagemang. Du gör en fantastisk insats. Tack Claes, Åke, Janne m.fl. som fick igång projektet. Tack alla volontärer som varit här. Tack också alla ni som stödjer skolan på ett eller annat sätt. Vi gör tillsammans en viktig insats. Det gör stor skillnad för dessa unga kvinnor.

Hej!

P.S. När vi kom hem till Köpenhamn så saknades två resväskor. De fastnade åter i Moskva. Men en dag senare fick vi dem hemkörda. Resan var slut. Men massor av minnen finns bevarade. En del av dem är nerskrivna här, men allt får inte plats…

D.S.

Nya elever på skolan

Utbildningen är i full gång efter uppehållet. Sonam Sherpa berättar att han, som kommer från den kalla norra delen av Nepal, tycker det är skönt när termometern visar kring 15-20 grader Celsius. För locals är det kallt här under vintern och de klär på sig lager på lager för att inte frysa. Sarita, till höger, är en av skolans nya elever och schalen kommer väl till pass.

Solen lyser oftast med sin frånvaro från december till februari. Morgondimmorna är täta och lägger sig som en fuktig filt över risfälten som omgärdar skolan.

Eleverna får tidigt lära sig att hjälpa till att förbereda maten i köket.

Examen i skolan

Under lördagen den 25 september hade skolan examen för eleverna. Dagen efter var de på picnic. Nu följer en stor högtisd som kallas ”Dasain”. I slutet av oktober väntas nya elever till skolan för att börja ett nytt läsår. Vi hoppas på ett fortsatt stöd från våra generösa faddrar.

Första symaskinen på plats i den nyss öppnade syateljén.

Många faddrar har hjälpts åt att samla in pengar till 25 sådana trampsymaskiner som skänkts till  elever att använda efteråt.

Bild från elevernas besök i Lumbini

Ushi Karki har skickat en fantastisk bild från ett av temlen i Lumbini där Buddha är född.

LWSTC i senaste numret av The Lion

I Lions tidning nummer 5 år 2009/2010, finns ett reportage från skolan i Nepal. Läs här:  http://issuu.com/swedenlions/docs/hela-tidningen-05-0910

Nepals flagga

 

Läs e-mailen från skolan/E-mail-contact

Sunita, magistern Sonam och Chandra skriver ett utkast till e-mail som redan nått oss.

Lärare och elever skriver flitigt till oss på denna Blogg. Läs ”Mail from Nepal”, vädjar Baby Sherpa, som är elevföreträdare. Hon hoppas också att faddrarna skriver mail till eleverna på skolan. De är väldigt isolerade från omvärlden och ett litet e-mail betyder enormt mycket för eleverna. Kontakta oss om du saknar adresser.

”Please send us e-mail”, says Baby Sherpa, representative of the students of LWSTC.

Läs om svenskarnas besök i skolan/Visit from Sweden

De elever som bor inom en timmes cykelresa från skolan, cyklar hem när skolan är slut för dagen.

Det finns nu ett fylligt reportage om besöket i skolan.

Klicka på listen: ”Svenskar på besök i skolan” eller här: http://www.101sv.lions.se/lwstc/?page_id=2

Besök i Lumbini/ Visit to Lumbini

I denna by, Lumbini, är Budda född. Hit vallfärdar buddister från hela världen.

Den 26 februari 2010 besökte elever och personal buddisternas heligaste plats, Lumbini, där Buddha föddes. Platsen ligger bara några mil från skolan. Resan har länge funnits på skolans önskelista och tack vare svenska sponsormedel kunde drömmen förverkligas.

On the 26th of February 2010 students and the staff from LWSTC visited Lumbini, the birthplace of Buddha, not far away from the school. The dream came true since they were given some Swedish sponsor-money.

Detta buddist-tempel är byggt av, och för, tyska buddister.

Buddister från många länder har byggt nationella tempel i Lumbini. Här syns det tyska templet.

In Lumbini you can find many different national buddist-tempel. Here is the German temple.